Att leva med IBS!
Fick min diagnos redan 1999 men fick själv veta att jag hade diagnosen 5 år senare, detta på grund av att min läkare från begynnelsen av sjukdomsförloppet blev sjuk själv och gick i pension. Läkaren som tog över orkade inte läsa journalerna utan skickade mig till en kurator då mina magproblem enligt honom var psykosomatiska.
Jag hade sådana diarréer att jag sprang på toaletten ett 20-tal ggr/dag, mina blodvärden var i botten och min första läkare hade sett till att jag fått upp dessa med hjälp av hjärnsprutor (ont som attans och anledningen till att järn ges via dropp idag istället för en spruta i skinkan) & B12 sprutor + folsyra i tablettform. Äter fortfarande B12 och folsyra och måste göra det resten av mitt liv.
Vad orsakade då IBS hos mig? Svårt att säga men allt började med att jag gick i väggen i 190, var gravid, jobbade som reporter åt en lokal TV-station & var alltid tvungen att vara tillgänglig då min täckningsyta var milsvidder stor och jag var ensam i just detta område. Fick förmodligen en inflammation i tarmen som blev kronisk och levde med en man som blev irriterad på min sjukdom, detta orsakade ännu mera inre stress vilket i sin tur gjorde magen ännu oroligare och tiden jag tillbringade på dass blev ju inte mindre av det.
Överläkaren på kirurgen på sjukhuset här i staden rekommenderade mig att överdosera imodium, jag kunde ibland käka upp till 16 tabletter på en och samma dag och ändå behöva gå på dass mer än en person med en normalt fungerande mage och tarm. Smärtorna kan ibland vara olidliga och det är ju ingen skön sjukdom vi snackar om heller, hur kul är det egentligen att snacka om bajs? Testa ta en eller två imodium om du har en fungerande mage, du lär inte kunna skita på flera dagar, då kanske du förstår hur dålig jag var då.
Lärde mig leva med sjukdomen och hantera den och fungera i arbetslivet efter att ha varit sjuksriven i 2 år, separerade också under denna tid och min mage kändes lite bättre, ja inte bra den är lååångt ifrån bra. Men tror att överläkaren på kirurgen räddade mitt liv, hade nog tagit bort mig utan honom. Var så isolerad och så risig så det går inte med ord att förklara.
Hur ser det ut idag då? Jag utesluter laktos ur min matsedel och det gör magen mindre bubblig, men börjar misstänka att jag även kommer att måsta utesluta gluten då jag sakta men säkert blir sämre och sämre igen. Har idag varit risig i dryga veckan, har ingen aptit och mår dessutom riktigt illa hela tiden... detta resulterar i att jag inte har någon ork över, är muntorr och har vätskebrist trots att jag försöker hinka i mig vätska, det kommer ut lika snabbt.
Föreställ dig att ha magsjuka men under en längre period än de 24 timmar max det håller i sig, så har jag det idag...
Men jag är inte bitter och ska till läkaren den 6:e så jag hoppas på hjälp därifrån.
Fortsättning följer... och har du också magproblem, dela gärna med dig av dina erfarenheter och goda råd :)